nocturnalthought

Mitt huvud är tomt. Där finns ingenting. Jag sitter och stirrar ut i luften. Jag hör ingenting, känner ingenting. Där finns ingenting...
Kan man tro. Sanningen är den att där finns på tok för mycket. Jag orkar inte sortera. Jag klarar inte av det. Det snurrar runt runt. Jag känner mig yr. Hyperventilerar, måste sätta mig ner. Jag stirrar ut i luften. Föreställer mig att det är tomt.

Hur som helst tog jag inte Göteborgsjobbet. Lönen var bra - för att vara ett hästjobb. Jobbet var helt okej och alla var trevliga. Men jag vill inte bli fångad igen. Sova i en våningssäng i en liten stuga. Övervakningskameror som förevigar varje steg, staket och grindar med larm. Jag vet inte så mycket egentligen - förutom en sak; jag är som tigern, som örnen ovan bergstoppen. Fri.

Imorgon sitter jag på tåget igen. Mot Mariefred. Jag antar att det blir bra. Jag hopppas, samtidigt som jag inte bryr mig. För jag vet inte vad på vad jag ska lägga min energi.

Jag befinner mig i ett rum. Väggarna är vita. Allting är vitt. Det är tomt, inte en enda möbel, ingen matta eller tavla på väggarna, inte ens ett fönster. Mina lungor skriker efter luft. Jag känner paniken växa. Men jag står kvar, stirrar ut i tomheten. Det finns ändå inga svar.

Tisdagen och onsdagen var hemska. Allting var hopplöst.
Vi flydde från ett helvete. Stället där vi var instängda som slavrobotar. Vi rymde iväg, men till vad?
Till absolut ingenting. Vi rymde till friheten. Den ovissa, otrygga friheten.

Jag älskar frihet, att kunna göra precis vad som helst när jag vill. Men, hur kan den på samma gång vara så skrämmande? Hur kan jag vara rädd för de enorma möjligheter som finns framför mig? Varför säger jag inte bara tack och roffar åt mig alltihop?
Mitt i den blåa, klara, enorma frihetshimlen gömmer sig fällorna. Fallgropar och hinder att ta sig förbi. Klor som griper efter dig för att få dig på villovägar.
Att halka ner i den stora svarta ångersten är enkelt, nästan lockande lätt. Men att ta sig därifrån är långt ifrån lika enkelt.


På fredagen satte jag mig i bilen och körde på välkända vägar. Jag körde mot Bollerup! I Kristianstad fick jag sällskap av två vänner, Madde och Malin.

Vi hälsade på de lärare som var på Bollerup, och hästarna. Att bara insupa stämmningen på platsen är en mäkig känsla. Det är speciellt att andas Bollerupsluft.
Kvällen tillbringade vi på Rosetten. Soffan var lika skön som alltid och tillsammans med de som var där av Rosettengänget, plus två andra trevliga filurer som kom på besök, hade jag jättekul. Det var nästan som vanligt och jag låtsades att jag inte har slutat. Bollerupstiden är oförglömlig och oersättlig. Vilken tur att jag sökte dit, och att jag kom in.

Fastän jag längtar tillbaka så är det en tid som har gått, ett avslutat kapitel. Jag har vänner för livet och användbara lärdomar. Det var åren då mitt liv började och tiden jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Sen jag kom hem har jag haft tusen saker att göra på samma gång som jag inte har haft någonting. Jag har snurrat runt som en skottspole på samma gång som jag bara har suttit stilla. Det spritter i benen och överskottsenergin bubblar upp i ett fånigt galenskratt, på samma gång som jag har varit dödstrött.

Jag var på Yoga idag med Ida. En början på mitt nyttiga liv. Samtidigt som det fick mig att faktiskt lyckades samla ihop mina tankar lite. För snurrar det gör dem. Känslan efter passet var märklig och härlig på samma gång. Kroppen som spagetti och lite groggy i huvudet. Samtidigt skarpsint och tom på ett skönt sätt. Tankarna hade för en stund lämnat mitt sinne.

    Jag försöker börja sortera. Lägga tankar och funderingar i fack. Strukturera och välja bort det som inte är viktigt. Kunna lägga undan sådant som inte är aktuellt för att sedan kunna plocka fram det när det behövs.

Jag vill bli en sådan duktig och strukturerad människa. Jag ska försöka börja träna, där har man några fasta tider. Men mina funderingar på framtiden kommer och saboterar hela tiden. Jag vet inte hur länge jag förblir här och jag vet inte vart jag ska sedan. Jag har tre möjliga jobb på gång, men jag vet inte ännu vilket jag ska ta, eller om jag ens får något av dem.

Idag fick jag ett riktigt roligt besked men som också medförde fler beslut att ta. Jag och Madde har fått jobb över jullovet på Bollerup! Älskade Bollerup! Det hade varit riktigt kul! Jag funderar och strukturerar vidare så får vi se om tiden för med sig en lösning.

Igår morse satt jag på tåget från Köpenhamn. Trött efter att ha varit på resande fot i 20 timmar utan sömn och dåligt med mat. Vi hade flugit länge, väntat på olika flygplatser i över 11 timmar. Krånglat med tågbyten, släpat på väskor och frusit i det kalla november regnet.

Från att ha varit nästan ensam i min vagn började den fyllas av en strid ström med människor. Det var morgonrusningen med folk på väg till skola och jobb. Vardagen i Sverige.

Det satte sig tre tjejer runtomkring mig. De tog upp sina böcker och började läsa. Klagade över läxor de gjort och läxor de inte gjort. Pratade om kompisar och om fotbollsträningen. De började prata om frisyrer för en av dem hade tydligen klippt sig. Hon klagade över att det blivit ”sååå kort” och verkade riktigt uppgiven över detta. De andra försäkrade henne att det är riktigt fint och att sa med tröstande röst att hon passar bra i den frisyren.

Jag öppnade ögonen och tittade på tre blonda tjejer med mycket smink och modekläder. Jag funderade över ifall de undrade vad jag var för någon som satt ihopkurad under min luva. Anade de att jag de senaste 20 timmarna varit på resande fot? På flykt från ett jobb där jag inte trivts.

Jag är inte som de. Våra världar är så olika. Jag har varit i deras värld, och jag har lämnat den. Självklart kan jag inte veta exakt hur det är för dem, men ändå så vet jag. På ett sätt avundas jag dem när det största problemet verkar vara en för kort frisyr. Kan de ens föreställa sig min värld? Mitt i alla eländestankar känner jag en gnutta av stolthet. Jag vänder blicken mot fönstret och ser att marken börjar bli vit.

Vårt flyg från Mallorca till Köpenhamn. 

Klockan är 03.31 natten mellan den 4 och den 5 november, natten mellan onsdag och torsdag. Tisdag morgon visste jag ingenting om det här, jag befann mig fortfarande i Spanien innanför stängslen till Epona. Tisdagen var den dagen helvetet släpptes lös och samma dag som vi bestämde oss för att åka iväg, fortast möjligt.

Klockan 11 på morgonen den 4 november började vår resa hemåt. En av oss blev kvar, två av oss reste mot ett höstkallt Sverige. Villrådiga, vemodiga, glada över att få återse familj och vänner. Ledsna över att lämna kvar en tredjedel av oss själva. Återigen förlorade i stora världen utan egentligt mål.
   Planer och visioner började genast snurra under väntans tider på flygplats nummer 1. Idéer flög runt, de slopades och det tänktes om. Dunk, dunk, huvudet på sprängningsgränsen.

 Nu sitter jag tillsammans med Madde på Köpenhamns flygplats. Vi väntar på tåget mot Sverige.
Det är mycket folk här. Människor som vi. Ute i världen på vift. Jag tittar på dem, jag lyssnar efter vilket språk de pratar. Funderar över vart de kommer ifrån och vart de är på väg. Är de förvirrade själar som vi? Eller har de en strikt resplan att följa? Är det en barnfamilj på väg hem från charterresan, eller väntar de förväntansfullt på en vecka i solen?
Jag vill prata med dem, fråga dem. Diskutera världsproblem, personliga saker, filosofi och livssyn. Samtidigt orkar jag inte. Varför bryr jag mig egentligen?

Jag ser mig omkring i salen. Sovande människor på bänkar eller på jackan på golvet. Människor som läser, surfar på Internet eller sitter stilla och stirra ut i luften. Folk passerar hela tiden. Människor som är på väg. Det är lugnt och tyst på flygplatsen på natten, samtidigt finns en gemensam spänning. Ingen har någon egentlig ro att koppla av. Människor på resande fot.

Jag drar jackan tätare omkring, trycker ner hakan i sjalen och vänder huvudet så jag ser rakt in i luvan. Igår var jag i solen, just nu är jag här. Tänk vad livet är underligt.

Tisdagen den 3 november släppte vi bomben. Kaos blev det vill jag lova och allt i den trygga lilla Eponavärlden vändes upp och ner. Vi berättade att vi inte vill stanna. Fastän vi planerat det i veckor så blev det en helomvändning i sista sekunden.

Vår plan var att samlas alla tre innan lunch och lugnt och fint berätta för Vivi att vi har hemlängtan och att vi vill åka hem. Bättre att säga så och slippa tjabbet tänkte vi.

Imorse låg Picasa i sin hage och kunde inte resa sig. Hon har varit halt i säkert en månad och hon är smal som ett skelett – utan att de har gjort någonting förutom att låta henne gå där i sin hage för att se om hon blir bättre. Nu låg hon där på marken och veterinären kom.
Han tog några prover och åkte sedan igen. Hon var döende men tydligen fanns det inget att göra. Men eftersom hon ”inte lider” tyckte de tydligen att hon skulle dö en naturlig död. ”Det kan ju hända att hon blir bättre.”
    Vi tyckte det var fruktansvärt och gick och pratade först med Karin och sedan med Vivi för att säga hur fel vi tyckte det var och att vi ville att de skulle göra något åt saken.
    Konsekvensen blev istället taggarna utåt med en gång och svaret var ”Hon har inte ont och hon lider inte. Vi försöker lite till.”

En häst ligger inte orörlig på marken i flera timmar om den inte är riktigt sjuk. Antingen försöker man aktivt att hjälpa hästen eller låter man henne helt enkelt henne somna in. Jag känner inte att det är så stor hjälp för henne att lämna henne liggandes på marken mitt ute i stekande solen med alla flugorna. När vi satt vid hennes sida och klappade och viftade bort flugor kom Karin som budbärare åt Vivi med meddelandet: ”Sätt igång och jobba nu!”

Detta var droppen! Alla känslor som samlats inom mig kom bubblandes och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

Vi bestämde oss för att ändra taktik. Varför ska vi hålla det vi känner inom oss? Bättre att vara ärliga och säga vad vi tycker. Man kan ju alltid hoppas på att det får sig en tankeställare som leder till det bättre för de stackars hästarna. Men vi ville ändå såga det på ett bra sätt.

Vi stod nere vid stallet alla tre när Vivi kom för att byta till nästa häst hon skulle rida. Amanda började lite försiktigt med ”Vivi det är något vi skulle behöva prata med dig om….” Sen fortsatte hon med att vi inte riktigt trivs och att vi har funderat på att vi vill åka hem. Den första reaktionen blev ett hånskratt. Sedan fortsatte hon med ”Nu får ni allt förklara er!”

Vi sa att vi inte riktigt delar deras åsikt hur man ska rida och hantera hästar och att vi därför inte borde vara kvar här.
Vivi utbrast att det hela var patetiskt för att sedan kasta sig upp på hästen och fly förbannad rida iväg.

Vi pratade med Karin som tog det hela mycket lugnare. Men då kom syster nummer två stormande. Upprörd med stora liknelser från ett argt barn började hon skrika på oss hur omogna och ansvarslösa vi var utan att ge oss en syl i vädret. I andningspauserna hann vi flika in att det bara var så att deras sätt mot hästarna bara inte är något vi vill utöva och lära oss mer utav, inget personligt mot dem. Vi delar helt enkelt inte samma åsikter. Hon hade svårt att förstå hur man kan göra på något annat sätt än deras och tycktes väldigt förvånad hur vi kunde reagera på att hästarna har sår efter kedjan och nosgrimma och i princip står och darrar innan de blir ridna. ”Ni har inte sett världen!”
Hon avslutade med att ”ni är ju fria att gå”.  Och stormade även hon iväg. Efter det var vi luft. Inte ett ord sa de till oss, vi fick inte ens en blick.

Vår avsikt hade varit att säga att vi skulle åka om två veckor så att de fick en liten chans att hitta några nya. Efter denna fruktansvärt barnsliga reaktion bestämde vi oss för att åka ifrån stället fortast möjligt. Nästa dag gick ett flyg som blev vårt sikte.

En 60 timmars arbetsvecka är slut. Därav 10 timmars jobb idag, en söndag. Jag är trött. Samtidigt mosas alla tankar, känslor och intryck ihop inuti huvudet och blandas till någon konstig, oidentifierbar sörja. Jag orkar inte sortera.
Snart börjar en ny vecka. Nya turister, mer jobb.
Jag ska inte vara kvar här. Jag klarar inte av att vara en fånge. Jag drabbas av cellskräck och den känslan är fruktansvärd.
Jag återvänder till Sverige för att andas. Tänka efter en sekund och ta nya tag.

Det finns två saker jag tycker är lite konstigt i den spanska kulturen.

Dels är det kindpussandet. När man möter någon man känner, någon ny eller om man så bara stöter på någon ute på krogen så ska det kindpussas. För dem är det inte alls något konstigt, utan en artighetsgrej istället för att ta i hand. Personligen tycker jag det känns konstigt att pussa folk som man aldrig träffat på kinden.

Den andra saken som jag absolut inte kan förstå mig på är hur allting kan vara stängt på söndagar.  Vi har överraskats med detta lustiga påhitt flera gånger när vi skulle behöva handla.

Jag kan inte få in i min skalle hur ett enormt köpcenter som Carrefour kan vara stängt hela söndagen. Tänk på ett Sverige där allt är stängt på söndagen. Det skulle ha blivit kaos. Det enda som är öppet är mackarna och så Donken såklart, de har ju alltid öppet vilket land det än handlar om.

Förövrigt rullar dagarna på som de har gjort de senaste veckorna. Långtråkigt är det och lusten är i botten. Den enda som får mig på bättre humör på det här stället är Valentina. Det går framåt och hon jobbar på riktigt bra. Från att ha varit en vinglig, småbockig unghäst med benen åt alla håll, så börjar det ta sig. Nu går hon rakt utan att vingla med stöd på båda tyglarna. Fin form i alla gångarter och både takt och tempo är mycket bättre. En häst man måste rida med tanken och mycket känsla och det gillar jag skarpt. Det är bra träning för mig.

Ett skönt avbrott från alltihopa är när man kan vara ledig. Det är inte mycket men i lördags kväll åkte jag med Amanda, Dave och Jon in till Sevilla. När de andra två åkte hem blev jag och Jon kvar tills senare på natten. Vi åt och gick runt på lite mysiga pubar vid kanalen. Det är skönt att vara ifrån fängelset för ett tag och få känna sig fri för en kväll.

Jag har kollat runt ett tag efter andra jobb. Men när man inte riktigt vet vad man vill och orken alltid är noll efter en jobbdag blir sökandet inte så effektivt.
Jag var beredd att säga att jag åker hem. Tanken kändes inte alls så fel längre. Att få komma hem, ta det lite lugnt ett tag och vila upp sig. Träffa familj och kompisar. Sen börja på nya tag, leta jobb på nytt. För jag tror att jag vill jobba utomlands ett tag till. Jag tycker om det, känslan av att leva i nuet upplevs mycket närmre på något sätt.
Då fick jag ett mail. Ett svar från ett jobb på Irland. De lät positiva och jobbet verkar bra. Visst det är kanske dumt att byta värmen mot regn, men ska jag var ärlig så bryr jag mig inte särskilt mycket.
Det återstår väl att se vad som händer. Antingen kommer jag hem med Madde den 25 november, eller så hamnar jag på Irland, eller någon annan stans om jag känner för det.

Om turisterna på Epona är bra turister beror på två aspekter.

1 Om de lämnar dricks.

2 Hur mycket cheasecake de lämnar på torsdagkvällen.

Det där med dricksen händer nästan aldrig. Vi har inte fått det en enda gång under våra sex veckor här.

Jane bakar en underbart god cheasecake som turisterna äter på torsdagskvällen. Det som blir över får vi på fredagen.

Samtalsämnena kommer lustigt nog alltid in på samma spår under måltiderna. Det brukar handla om hundarna som sitter dräglandes runt fötterna på en och hoppas att de ska kunna hypnotisera oss till att tappa lite mat på golvet. Vi börjar även alltid prata om Joses bordsskick.

Jose är gårdskillen här som jobbar morgon till kväll sex dagar i veckan och far fram som en skottspole över gården. Sönderstressad med magen full av sår. Stackaren förstår sig bara på spanska, men jag undrar om han ändå förstår när vi pratar om honom. Men om han tar illa upp får han nära på skylla sig själv för det är svårt att inte äcklas när maten sprutar och förrätt blandas med varmrätt och efterätt i en salig röra.

Men det stora samtalsämnet på fredagar är cheaseaken. Under tiden gaspacho och paella slukas undrar vi om det blir någon denna gången. Finns det ingen cheasecake är det dåliga turister och Karin grämer sig själv att hon inte plågade dem med mera nedsittning i trav utan stigbyglar.

Får vi cheasecake får turisterna ett poäng och sedan blir det tyst. Så god är den, kakan som man kan dö för.

    Denna veckan hade vi riktigt bra turister. Vi fick våran cheasecke. Och, vi fick dricks! Hela 30 euro var! Det är inte illa.

För övrigt har det varit en bra vecka. Jag följde med på två uteritter med turisterna, chefen har varit trevlig och allt har varit lugnt. Lektionerna har funkat bra och hästarna har skött sig.

Men, för att förstöra allt fick vi reda på att det kommer en OS ryttare på besök på lördag. Det är ju roligt. Men fint besök betyder en massa extra jobb. Det ska krattas här och putsas där. Inte ett halmstrå och inga dammkorn får vara kvar. Hästar liksom stall ska skina.

Visst, vi förstår. Fattar vinken, fram med kratta, borstar, putsduk och sätt igång.

Jobbet med att få anläggningen i tipp topp börjades på litegrann redan på fredagsförmiddagen.

Sedan red jag och Madde lektion på eftermiddagen. Amanda mådde inte riktigt bra så hon stod över. På väg tillbaka möter vi chefen. Hon frågar efter B – chefen men när hon får veta att hon redan åkt frågar hon:

”Jobbar inte Amanda?” Vi förklarar läget. Hon grymtar litegrann och ojar sig över hur vi ska hinna med allt. Vi frågar lite snällt om hon inte tror att vi hinner fixa det imorgon bitti. Han skulle ju inte komma förens klockan 11.

Nej, det tror hon absolut inte att vi hinner. Nu får vi allt ta och sätta fart för här ser ut som skit! Jobba, jobba, jobba!

    Klagomål hela tiden. Tror de inte att vi kan klara någonting själva? Är det inte så att vi har fixat alla uppgifter vi har fått? Men det går nog inte att lita på oss ändå.

Vi har ju bara jobbat till kolckan 19.30 eller 20 hela denna veckan, och då sitter vi inte direkt och slöar. Nu får vi dessutom mer jobb på helgen. Det där med ledig dag verkar inte vara så viktigt för dem. Dessutom måste jag rida mina två hästar, som jag har lite svårt att klämma in när vi slutar klockan åtta på kvällen. Vill de ha mekaniska slavrobotar tror jag inte att vi är dem rätta.

Imorse trodde jag aldrig att det skulle bli ljust igen. Efter en stormig natt vaknade vi till en nästan lika stormig morgon. Men det är bara till att kliva upp och sätta på sig en extra tröja. Hästarna ska skötas om som vanligt. Innan uteritten bokstavligt talat öppnade himelen sig. Blöta hästar, blöta kläder, ja allt är blött. Jag fick nästan lite Sverige känslor.Som tur var klarnade det upp efter frukost och uteritten blev av.
     Min dag har sett ut som den brukar. Göra iordning en häst, ta emot den svettdrypande som kommer tillbaka, göra iordning en till....Hela dagen med ett litet avbrott för lektion. Ganska enformigt.
Lektionen gick i alla fall väldigt bra idag. Jag red Mimoso, en fin och talangfull ung häst. Sorgligt nog har han blivit felriden tidigare och allt har gått alldeles för fort fram. Hans tidigare ägare tyckte att man kunde skippa det där med övergångar och vändningar och gå direkt på passagen.
Jag har ridit honom ganska mycket nu på sistone och det är mycket att jobba på men nu börjar det gå framåt. Riktigt fint gick han idag.

Jag funderar hela tiden på vart jag ska ta vägen. Just nu känner jag mig ganska utkastad i världen. En rolig sak vore att åka och jobba som säsongsarbetare på en skidanläggning. Men självklart var det redn försent när jag kollade upp det. Jag funderar vidare.