nocturnalthought

Tisdagen och onsdagen var hemska. Allting var hopplöst.
Vi flydde från ett helvete. Stället där vi var instängda som slavrobotar. Vi rymde iväg, men till vad?
Till absolut ingenting. Vi rymde till friheten. Den ovissa, otrygga friheten.

Jag älskar frihet, att kunna göra precis vad som helst när jag vill. Men, hur kan den på samma gång vara så skrämmande? Hur kan jag vara rädd för de enorma möjligheter som finns framför mig? Varför säger jag inte bara tack och roffar åt mig alltihop?
Mitt i den blåa, klara, enorma frihetshimlen gömmer sig fällorna. Fallgropar och hinder att ta sig förbi. Klor som griper efter dig för att få dig på villovägar.
Att halka ner i den stora svarta ångersten är enkelt, nästan lockande lätt. Men att ta sig därifrån är långt ifrån lika enkelt.


På fredagen satte jag mig i bilen och körde på välkända vägar. Jag körde mot Bollerup! I Kristianstad fick jag sällskap av två vänner, Madde och Malin.

Vi hälsade på de lärare som var på Bollerup, och hästarna. Att bara insupa stämmningen på platsen är en mäkig känsla. Det är speciellt att andas Bollerupsluft.
Kvällen tillbringade vi på Rosetten. Soffan var lika skön som alltid och tillsammans med de som var där av Rosettengänget, plus två andra trevliga filurer som kom på besök, hade jag jättekul. Det var nästan som vanligt och jag låtsades att jag inte har slutat. Bollerupstiden är oförglömlig och oersättlig. Vilken tur att jag sökte dit, och att jag kom in.

Fastän jag längtar tillbaka så är det en tid som har gått, ett avslutat kapitel. Jag har vänner för livet och användbara lärdomar. Det var åren då mitt liv började och tiden jag aldrig någonsin kommer att glömma.