nocturnalthought

Klockan är 03.31 natten mellan den 4 och den 5 november, natten mellan onsdag och torsdag. Tisdag morgon visste jag ingenting om det här, jag befann mig fortfarande i Spanien innanför stängslen till Epona. Tisdagen var den dagen helvetet släpptes lös och samma dag som vi bestämde oss för att åka iväg, fortast möjligt.

Klockan 11 på morgonen den 4 november började vår resa hemåt. En av oss blev kvar, två av oss reste mot ett höstkallt Sverige. Villrådiga, vemodiga, glada över att få återse familj och vänner. Ledsna över att lämna kvar en tredjedel av oss själva. Återigen förlorade i stora världen utan egentligt mål.
   Planer och visioner började genast snurra under väntans tider på flygplats nummer 1. Idéer flög runt, de slopades och det tänktes om. Dunk, dunk, huvudet på sprängningsgränsen.

 Nu sitter jag tillsammans med Madde på Köpenhamns flygplats. Vi väntar på tåget mot Sverige.
Det är mycket folk här. Människor som vi. Ute i världen på vift. Jag tittar på dem, jag lyssnar efter vilket språk de pratar. Funderar över vart de kommer ifrån och vart de är på väg. Är de förvirrade själar som vi? Eller har de en strikt resplan att följa? Är det en barnfamilj på väg hem från charterresan, eller väntar de förväntansfullt på en vecka i solen?
Jag vill prata med dem, fråga dem. Diskutera världsproblem, personliga saker, filosofi och livssyn. Samtidigt orkar jag inte. Varför bryr jag mig egentligen?

Jag ser mig omkring i salen. Sovande människor på bänkar eller på jackan på golvet. Människor som läser, surfar på Internet eller sitter stilla och stirra ut i luften. Folk passerar hela tiden. Människor som är på väg. Det är lugnt och tyst på flygplatsen på natten, samtidigt finns en gemensam spänning. Ingen har någon egentlig ro att koppla av. Människor på resande fot.

Jag drar jackan tätare omkring, trycker ner hakan i sjalen och vänder huvudet så jag ser rakt in i luvan. Igår var jag i solen, just nu är jag här. Tänk vad livet är underligt.