nocturnalthought

Egentligen tänker jag inte så mycket på Epona. Det är en tid som var, det förflutna. Jag har lagt det bakom mig och jag har glömt.
Men på ett sett är det skrämmande, att man glömmer så snabbt. Nu är det vardag i Sverige. Grå tråkig regnig vardag. Var hittar jag min mening?

Jag kan inte neka att det finns saker som jag saknar. Först och främst saknar jag en tredjedel av mig själv. Amanda är kvar och det känns konstigt att hon är så långt borta och att jag inte vet när jag kommer att få se henne nästa gång. En annan som blev kvar är en ömtålig fågel. Valentina den knepiga, känsliga lilla hästen som jag kom att tycka om så mycket. Jag undrar vad som har hänt med henne. Och vad som kommer att hända. Ibland grämer det mig men jag försöker att gräva ner det långt inombords och glömma det någonstans där jag inte hittar det igen.
Jag saknar såklart värmen också. Ibland tänker jag att jag måste vara riktigt rubbad som lämnade Spanien för dethär. Regn, mörker, kyla, blåst. Och grått, grått, grått. Jag tänder ett litet ljus och försöker värma mig vid det.
      Jag saknar lite att jobba också. När man jobbar hela tiden har man inte tid att tänka på något annat. Man har en struktur, och man vet vad som ska göras hela tiden. Uppgifterna trillar över en. Men det är väl lagen om att aldrig vara nöjd. Man längtar alltid efter något annat än det man har.


Fina vännerna



Valentina- kommer våra vägar någonsin mötas igen?


Zari vår fina hund.


Sevilla


Katedralen


Ring klocka, ring. Ring för det som var och ring för något nytt.