nocturnalthought

Tisdagen den 3 november släppte vi bomben. Kaos blev det vill jag lova och allt i den trygga lilla Eponavärlden vändes upp och ner. Vi berättade att vi inte vill stanna. Fastän vi planerat det i veckor så blev det en helomvändning i sista sekunden.

Vår plan var att samlas alla tre innan lunch och lugnt och fint berätta för Vivi att vi har hemlängtan och att vi vill åka hem. Bättre att säga så och slippa tjabbet tänkte vi.

Imorse låg Picasa i sin hage och kunde inte resa sig. Hon har varit halt i säkert en månad och hon är smal som ett skelett – utan att de har gjort någonting förutom att låta henne gå där i sin hage för att se om hon blir bättre. Nu låg hon där på marken och veterinären kom.
Han tog några prover och åkte sedan igen. Hon var döende men tydligen fanns det inget att göra. Men eftersom hon ”inte lider” tyckte de tydligen att hon skulle dö en naturlig död. ”Det kan ju hända att hon blir bättre.”
    Vi tyckte det var fruktansvärt och gick och pratade först med Karin och sedan med Vivi för att säga hur fel vi tyckte det var och att vi ville att de skulle göra något åt saken.
    Konsekvensen blev istället taggarna utåt med en gång och svaret var ”Hon har inte ont och hon lider inte. Vi försöker lite till.”

En häst ligger inte orörlig på marken i flera timmar om den inte är riktigt sjuk. Antingen försöker man aktivt att hjälpa hästen eller låter man henne helt enkelt henne somna in. Jag känner inte att det är så stor hjälp för henne att lämna henne liggandes på marken mitt ute i stekande solen med alla flugorna. När vi satt vid hennes sida och klappade och viftade bort flugor kom Karin som budbärare åt Vivi med meddelandet: ”Sätt igång och jobba nu!”

Detta var droppen! Alla känslor som samlats inom mig kom bubblandes och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

Vi bestämde oss för att ändra taktik. Varför ska vi hålla det vi känner inom oss? Bättre att vara ärliga och säga vad vi tycker. Man kan ju alltid hoppas på att det får sig en tankeställare som leder till det bättre för de stackars hästarna. Men vi ville ändå såga det på ett bra sätt.

Vi stod nere vid stallet alla tre när Vivi kom för att byta till nästa häst hon skulle rida. Amanda började lite försiktigt med ”Vivi det är något vi skulle behöva prata med dig om….” Sen fortsatte hon med att vi inte riktigt trivs och att vi har funderat på att vi vill åka hem. Den första reaktionen blev ett hånskratt. Sedan fortsatte hon med ”Nu får ni allt förklara er!”

Vi sa att vi inte riktigt delar deras åsikt hur man ska rida och hantera hästar och att vi därför inte borde vara kvar här.
Vivi utbrast att det hela var patetiskt för att sedan kasta sig upp på hästen och fly förbannad rida iväg.

Vi pratade med Karin som tog det hela mycket lugnare. Men då kom syster nummer två stormande. Upprörd med stora liknelser från ett argt barn började hon skrika på oss hur omogna och ansvarslösa vi var utan att ge oss en syl i vädret. I andningspauserna hann vi flika in att det bara var så att deras sätt mot hästarna bara inte är något vi vill utöva och lära oss mer utav, inget personligt mot dem. Vi delar helt enkelt inte samma åsikter. Hon hade svårt att förstå hur man kan göra på något annat sätt än deras och tycktes väldigt förvånad hur vi kunde reagera på att hästarna har sår efter kedjan och nosgrimma och i princip står och darrar innan de blir ridna. ”Ni har inte sett världen!”
Hon avslutade med att ”ni är ju fria att gå”.  Och stormade även hon iväg. Efter det var vi luft. Inte ett ord sa de till oss, vi fick inte ens en blick.

Vår avsikt hade varit att säga att vi skulle åka om två veckor så att de fick en liten chans att hitta några nya. Efter denna fruktansvärt barnsliga reaktion bestämde vi oss för att åka ifrån stället fortast möjligt. Nästa dag gick ett flyg som blev vårt sikte.