nocturnalthought

Jag stannar på bron. Sträcker mig fram över räcket och tittar på vattnet som porlar fram där under. Vilt hoppande och lekande, men på samma gång så målmedvetet, vackert. Vatten som rinner fram genom landskapet. I bäckar, åar, sjöar, och ut i havet. Det färdas sin väg och uppfyller sitt syfte i tusen och åter tusen år.

Jag ser solen. Den enorma solen som värmer jordens yta. Jag ser något stort, något gigantiskt. Men på samma gång så litet att det inte går att sätta fingret på.
Jag andas sakta. Lyssnar till budskapet som vinden viskar mellan trädkronorna. Sakta fylls jag av en kraft. Jag kämpar vidare. Det jag söker finns.  Liksom bäcken som slingrar sig genom skogen slingrar sig också min väg. Men liksom vattnet är även jag på väg framåt.