Beslutsångest och helg i Sevilla
En mysig uteritt på en härlig häst med en bästa vän avslutade arbetsdagen. Kan det vara mer perfekt?
Vi mötte alla fåren och getterna. Hela dagen har killen med sina hundar vallat omkring dem på fälten. Fast när vi mötte dem på uteritten med turisterna imorse så verkade det snarare vara tvärt om, fåren gick lite som de ville med herden efter. Inte direkt något man ser varje dag, om man inte bor i Spanien vill säga.
Även fast det känns bra ibland, så känns det också riktigt dåligt stundtals. Så är det nog på de flesta ställena och kanske inget man ska hänga upp sig på. Det mesta går att lösa.
Hur som helst ska Madde åka hem innan jul, och Amanda sticker till Italien med Dave, killen hon träffat. Då blir jag kvar här själv. Om jag nu ska stanna.
Bestämmer jag mig för att åka härifrån måste jag först ha hittat ett annat jobb. Det skulle jag visserligen kunna tänka mig, att jobba någonstans i Europa. Jag skulle även kunna tänka mig att jobba utanför Europa, men inte nu. Innan dess måste jag hem för jag har lite saker att fixa.
Ska jag hitta ett jobb får jag åka själv. Det kan jag tänka mig att göra, även om det såklart skulle vara roligare att åka med mina vänner.
Jag har mycket och tänka på, jag väger fördelar mot nackdelar om och om igen. Ändå känns det som om jag inte kommer en centimeter, jag maler samma saker om och om igen och det är inte långt kvar till ett form av beslut måste vara fattat.
I lördags åkte jag in till Sevilla. Gick runt där för mig själv och såg mig omkring. Jag älskar den känslan. Det är bara jag som bestämmer vart jag vill gå, vad jag vill göra och i vilken takt jag ska ta det i. Inga andra åsikter än mina egna och jag förblir ostörd med mina tankar.
Efter ett tag är det ändå roligt med lite sällskap. Amanda och Dave skulle ut med några kompisar till honom. Det blev en pub och senare en nattclub i Utrera utanför Sevilla. Några få timmars sömn och sedan upp och jobba igen. Men det var roligt. Jag fick komma iväg från fängelset ett tag. Man lever bara en gång så sova kan man göra när man är död!
Söta Zari och jag. Foto: Madde Kumlin
