nocturnalthought

Om turisterna på Epona är bra turister beror på två aspekter.

1 Om de lämnar dricks.

2 Hur mycket cheasecake de lämnar på torsdagkvällen.

Det där med dricksen händer nästan aldrig. Vi har inte fått det en enda gång under våra sex veckor här.

Jane bakar en underbart god cheasecake som turisterna äter på torsdagskvällen. Det som blir över får vi på fredagen.

Samtalsämnena kommer lustigt nog alltid in på samma spår under måltiderna. Det brukar handla om hundarna som sitter dräglandes runt fötterna på en och hoppas att de ska kunna hypnotisera oss till att tappa lite mat på golvet. Vi börjar även alltid prata om Joses bordsskick.

Jose är gårdskillen här som jobbar morgon till kväll sex dagar i veckan och far fram som en skottspole över gården. Sönderstressad med magen full av sår. Stackaren förstår sig bara på spanska, men jag undrar om han ändå förstår när vi pratar om honom. Men om han tar illa upp får han nära på skylla sig själv för det är svårt att inte äcklas när maten sprutar och förrätt blandas med varmrätt och efterätt i en salig röra.

Men det stora samtalsämnet på fredagar är cheaseaken. Under tiden gaspacho och paella slukas undrar vi om det blir någon denna gången. Finns det ingen cheasecake är det dåliga turister och Karin grämer sig själv att hon inte plågade dem med mera nedsittning i trav utan stigbyglar.

Får vi cheasecake får turisterna ett poäng och sedan blir det tyst. Så god är den, kakan som man kan dö för.

    Denna veckan hade vi riktigt bra turister. Vi fick våran cheasecke. Och, vi fick dricks! Hela 30 euro var! Det är inte illa.

För övrigt har det varit en bra vecka. Jag följde med på två uteritter med turisterna, chefen har varit trevlig och allt har varit lugnt. Lektionerna har funkat bra och hästarna har skött sig.

Men, för att förstöra allt fick vi reda på att det kommer en OS ryttare på besök på lördag. Det är ju roligt. Men fint besök betyder en massa extra jobb. Det ska krattas här och putsas där. Inte ett halmstrå och inga dammkorn får vara kvar. Hästar liksom stall ska skina.

Visst, vi förstår. Fattar vinken, fram med kratta, borstar, putsduk och sätt igång.

Jobbet med att få anläggningen i tipp topp börjades på litegrann redan på fredagsförmiddagen.

Sedan red jag och Madde lektion på eftermiddagen. Amanda mådde inte riktigt bra så hon stod över. På väg tillbaka möter vi chefen. Hon frågar efter B – chefen men när hon får veta att hon redan åkt frågar hon:

”Jobbar inte Amanda?” Vi förklarar läget. Hon grymtar litegrann och ojar sig över hur vi ska hinna med allt. Vi frågar lite snällt om hon inte tror att vi hinner fixa det imorgon bitti. Han skulle ju inte komma förens klockan 11.

Nej, det tror hon absolut inte att vi hinner. Nu får vi allt ta och sätta fart för här ser ut som skit! Jobba, jobba, jobba!

    Klagomål hela tiden. Tror de inte att vi kan klara någonting själva? Är det inte så att vi har fixat alla uppgifter vi har fått? Men det går nog inte att lita på oss ändå.

Vi har ju bara jobbat till kolckan 19.30 eller 20 hela denna veckan, och då sitter vi inte direkt och slöar. Nu får vi dessutom mer jobb på helgen. Det där med ledig dag verkar inte vara så viktigt för dem. Dessutom måste jag rida mina två hästar, som jag har lite svårt att klämma in när vi slutar klockan åtta på kvällen. Vill de ha mekaniska slavrobotar tror jag inte att vi är dem rätta.