nocturnalthought

Hästjobb är rutinjobb, det är något som jag har märkt. Varje dag den andra lik. Nu har vi jobbat här på Epona i snart två veckor. En sak jag aldrig slutar att förundras över är hur tid kan rinna så snabbt. Var det inte igår vi anlände till flygplatsen på Sevilla? Jag kommer precis ihåg den förväntansfulla spänningen och den spanska eftermiddagsvärmen som slog emot oss när vi kom ut.
Det är just det med rutiner. Man kommer in i en rytm och efter ett tag kan det vara svårt att utskilja dagarna från varandra, men på samma gång är det en trygghet.
I Spanien har man siesta mitt på dagen men jobbar istället senare på kvällen. För det mesta är jag helt slut under siestan, och somnar direkt efter ett dopp i poolen.

Ett litet uppiggande äventyr har vi fått vara med om. Det som händer utöver rutinerna blir till något roligt att tänka på när man stretar runt i samma mönster.
Förra helgen tog vi bussen till Sevilla. 
Det var inte förens vi var framme och börjat gå en bit som jag fattade vilken stor stad det verkligen är. Vi gick en lite sväng men hade ingen lust att gå vilse första gången vi var på besök, och vi bestämde oss för att utforska nattlivet nästa helg. Eftersom alla Sevillabor verkat gå i ide vid denna tiden på dygnet satte vi oss åter igen på bussen och åkte till ett köpcenter.

  På det enorma ställe hade de allt man behöver, allt man inte behöver och en väldig massa mer saker. Vi köpte in de nödvändigheter som inte finns att få tag på i den lilla macken vid Epona. Sedan satte vi oss på sista bussen tillbaka.

   Landsbyggden i Spanien ser likadan ut överallt och det gör ju inte saken lättare att det är kolsvart utanför rutan. Två Spanska tanter började tjata och störde våran koncentration men på något sätt kom vi av bussen på en hållplats som visade sig vara fel. Där stod vi på en avfart till motorvägen i mörkret och hade hoppat av sista bussen och hade ingen aning om vad vi var.

Om man är i våran situation har man två val: lifta, eller helt enkelt gå. Vi hade ingen aning om hur långt det var, men började med att försöka stoppa en bil. Tillslut fick vi stopp på några killar som pratade engelska. Men de hade inte så stor koll och skulle inte åt det hållet, och de verkade inte ha någon lust att skjutsa oss däråt heller. däremot sa de att vi gärna fick fälja med dem och titta på en fotbollsmatch på TV. Vi tackade nej men frågade hur det bästa sättet att ta sig var. "Ja, det är nog bara att börja gå" blev svaret. Vi funderade på hur vi skulle göra, men det kom inte särskillt mycket bilar på avfarten och  eftersom man inte direkt kan stanna någon på en motorväg så såg vi ingen annan möjlighet än att börja gå. Vi visste ju i alla fall åt vilket håll vi skulle. Lastbilar och bussar svischade förbi farligt nära och vi höll på att ramla i diket när bilarna tutade på oss, men det fanns ingen annan väg så det var bara till att vackert fortsätta längst motorvägen.

När vi gått kanske i omkring fyrtio minuter började vi hoppas på att polisen skulle komma och skjutsa hem oss.  Jag trodde aldrig att jag skulle längta efter polisen, men tvättmedelpaketet och matkassarna började bli tunga och fötterna ömma.

Som en skänk från ovan svängde en bil in en bit framför oss och sirenerna började blinka. Jag kunde nästan inte hålla mig från skratt. Men inte heller denna gång skulle det bli som vi hade hoppats. Det visade sig att poliserna inte kunde ett ord engelska, men som tur var har Amanda läst spanska och försökte förklara. Men poliserna verkade trots det tro att vi tyckte det var roligt att gå där på motorvägen mitt i natten och skällde på oss och berättade att det är mycket mycket farligt. Skjutsa hem oss kunde det inte heller eftersom de tydligen inte hade plats i bilen. De började stoppa bilar för att hitta skjuts till oss men det verkade lättare sagt än gjort och vi fick stå där i en hel evighet. Vi började nästan hoppas att de inte skulle kommit alls.
Men så äntligen stannade in bil som hade tre platser över. Killarna i framsätet kunde inte heller de någon engelska, men de sneglade på oss och frågade på spanska hur vi lyckats få polisen efter oss. Polismännen körde efter hela vägen tillbaka. Efter ytterligare förmaningar om att det är mycket farligt att gå på motorvägen mitt i natten och att det inte heller är tillåtet så släppte dem iväg oss. Man kan ju undra vad de kommer tro om svenskar nu, men lite roligt var det. För nu hade vi varit med om vårt första äventyr i Spanien och allt kändes konstigt nog mycket roligare.