nocturnalthought

Det är tur att humöret kan ändras åt båda hållen och inte bara åt det negativa. Igår kändes allt hopplöst och vår resa till Carmona fick vi ställa in när vi fick ytterligare fler uppgifter att hinna med. Morgonen började inget bra med ett humör långt nere i källaren utan vare sig ork eller lust till någonting. I det tillståndet tycks allt gå fel och den allra minsta sak gör en galen.

   Innan siestan fick jag mig en riktig humörhöjare.  Vivvi, beridaren här på Epona bad mig sitta upp på en av hingstarna och rida fram honom åt henne.
Inte nog med det, när hon sedan kom tillbaka fick jag rida piaff och passage på honom. Sedan blev det att jag red hela passet. Vilken känsla! Rida på en spansk hingst värd mer än 50 000 euro. Något man kan leva på ett tag.

När det börjar närma sig slutet av veckan och man har jobbat i princip nonstop är man ganska slut. När jag öppnade dörren till mitt lilla rum möttes jag av en trevlig syn. Myror, över hela väggen! Det blev till att skaffa fram lite dödarspray och leka massmördare.

Fredagen var en bra dag. En uteritt var en trevlig början. Sedan hade vi ridlektion som vi har varje dag. Och därefter red jag Valentina. Jag gillar denna lilla hästen. En angloarab/ andalusier korsning. Hon känns som en ömtålig fågel, men på samma gång är hon en tuffing. Hon är positiv till arbete, och hon är känslig, så känslig.

Valentina är egentligen 6, fast i huvudet är hon som en treåring. Hon har inte fått göra så mycket i sitt liv. Nu får jag träna henne och det ska bli kul att få en häst att jobba med igen.

Fredagskvällen tillbringades på Carefour för diverse inköp. Lite småpinsamt var det när jag frågade en säkerhetsvakt om han pratade spanska. Några pengar fick jag inte ut från automaten i vilket fall.

Livet i Spanien rullar på som livet gör vart man än befinner sig. Med sina motgångar, och  tro det eller ej, sina medgångar. Livet är till för att levas och jag kämpar så mycket jag kan för att leva varje dag.






Jag och Valentina.  Foto: Amanda Wännman

Det är inte bara en dans på rosor att jobba i Spanien. Man får bokstavligt talat jobba skiten ur sig. Vi jobbar till mellan 20 till 21 varje dag. Ibland känns det lite jobbigt och man vill bara härifrån. Men vadtusan, att befinna sig i Spanien, och att få mat och husrum är inte helt fel. Lev för stunden och njut av det som är. Det är något som jag måste lära mig.
Vi jobbar på helger också men vi hjälps åt så det går ganska snabbt. Nu i helgen åkte vi in till Sevilla på lördagen. Någon gång måste man ju utforska nattlivet och att sista bussen sedan går hem vid halvtiotiden är ett senare bekymmer. Det blev en trevlig kväll och en rolig överaskning var att tjejer tydligen går in gratis på nattclubar. Bra för våra plånböcker.
Vi träffade några trevliga snubbar och skjutsen hem var fixad. På söndagkvällen blev det sedan filmtittande hemma hos dem. Mycket mysigt.

En bra sak som har hänt är att jag har fått en underbar häst på mitt ansvar. Valentina heter hon och är en söt liten känslig unghäst. Dt ska bli skoj att arbeta med henne och se henne utvecklas.

Jag tar dag för dag och försöker få in lite roligheter mellan jobbet. Vi har hittat ett fikonträd där man kan plocka och äta om man mot förmodan skulle bli hungrig mellan trerättersmiddagarna vi får.

Ibland är jag glad, och ibland är jag ledsen. Så som varenda människa.
Men mitt humör ändras på mindre än en halv sekund från makalöst upprymd och bubblandes jublande glad, till ett tillstånd som kan liknas vid ett tuggummis nedtrampat i gatstenen.
    Att jobba i Spanien är inte som att jobba i Sverige. På ett sätt är det lite tjusningen med att jobba i ett annat land, att det inte är som hemma. Nu inser man hur bra det egentligen är att jobba i Sverige. Man får försöka att inte störa sig på småsaker och se det positiva. För något bra finns det alltid även om det känns långt borta stundtals.

Idag jobbade vi 12,5 timmmar och slutade klockan 21.30. Man är ganska mör när dagen är slut. Men en fredagsförmiddag som består av en uteritt är inte det värsta man kan tänka sig. Bland olivträd och bomullsodlingar på en hästrygg med den spanska solen värmandes på ryggen. Det är inget man byter ut mot vilket jobb som helst.

Imorgon försöker vi få jobbet avklarat så fort som möjligt för att sedan åka in till Sevilla. Hoppas på att det går bättre än förra gången. Men som man brukar säga, man lär sig av sina misstag och det borde ju gälla även vid vilken busstation man ska hoppa av vid.

Hästjobb är rutinjobb, det är något som jag har märkt. Varje dag den andra lik. Nu har vi jobbat här på Epona i snart två veckor. En sak jag aldrig slutar att förundras över är hur tid kan rinna så snabbt. Var det inte igår vi anlände till flygplatsen på Sevilla? Jag kommer precis ihåg den förväntansfulla spänningen och den spanska eftermiddagsvärmen som slog emot oss när vi kom ut.
Det är just det med rutiner. Man kommer in i en rytm och efter ett tag kan det vara svårt att utskilja dagarna från varandra, men på samma gång är det en trygghet.
I Spanien har man siesta mitt på dagen men jobbar istället senare på kvällen. För det mesta är jag helt slut under siestan, och somnar direkt efter ett dopp i poolen.

Ett litet uppiggande äventyr har vi fått vara med om. Det som händer utöver rutinerna blir till något roligt att tänka på när man stretar runt i samma mönster.
Förra helgen tog vi bussen till Sevilla. 
Det var inte förens vi var framme och börjat gå en bit som jag fattade vilken stor stad det verkligen är. Vi gick en lite sväng men hade ingen lust att gå vilse första gången vi var på besök, och vi bestämde oss för att utforska nattlivet nästa helg. Eftersom alla Sevillabor verkat gå i ide vid denna tiden på dygnet satte vi oss åter igen på bussen och åkte till ett köpcenter.

  På det enorma ställe hade de allt man behöver, allt man inte behöver och en väldig massa mer saker. Vi köpte in de nödvändigheter som inte finns att få tag på i den lilla macken vid Epona. Sedan satte vi oss på sista bussen tillbaka.

   Landsbyggden i Spanien ser likadan ut överallt och det gör ju inte saken lättare att det är kolsvart utanför rutan. Två Spanska tanter började tjata och störde våran koncentration men på något sätt kom vi av bussen på en hållplats som visade sig vara fel. Där stod vi på en avfart till motorvägen i mörkret och hade hoppat av sista bussen och hade ingen aning om vad vi var.

Om man är i våran situation har man två val: lifta, eller helt enkelt gå. Vi hade ingen aning om hur långt det var, men började med att försöka stoppa en bil. Tillslut fick vi stopp på några killar som pratade engelska. Men de hade inte så stor koll och skulle inte åt det hållet, och de verkade inte ha någon lust att skjutsa oss däråt heller. däremot sa de att vi gärna fick fälja med dem och titta på en fotbollsmatch på TV. Vi tackade nej men frågade hur det bästa sättet att ta sig var. "Ja, det är nog bara att börja gå" blev svaret. Vi funderade på hur vi skulle göra, men det kom inte särskillt mycket bilar på avfarten och  eftersom man inte direkt kan stanna någon på en motorväg så såg vi ingen annan möjlighet än att börja gå. Vi visste ju i alla fall åt vilket håll vi skulle. Lastbilar och bussar svischade förbi farligt nära och vi höll på att ramla i diket när bilarna tutade på oss, men det fanns ingen annan väg så det var bara till att vackert fortsätta längst motorvägen.

När vi gått kanske i omkring fyrtio minuter började vi hoppas på att polisen skulle komma och skjutsa hem oss.  Jag trodde aldrig att jag skulle längta efter polisen, men tvättmedelpaketet och matkassarna började bli tunga och fötterna ömma.

Som en skänk från ovan svängde en bil in en bit framför oss och sirenerna började blinka. Jag kunde nästan inte hålla mig från skratt. Men inte heller denna gång skulle det bli som vi hade hoppats. Det visade sig att poliserna inte kunde ett ord engelska, men som tur var har Amanda läst spanska och försökte förklara. Men poliserna verkade trots det tro att vi tyckte det var roligt att gå där på motorvägen mitt i natten och skällde på oss och berättade att det är mycket mycket farligt. Skjutsa hem oss kunde det inte heller eftersom de tydligen inte hade plats i bilen. De började stoppa bilar för att hitta skjuts till oss men det verkade lättare sagt än gjort och vi fick stå där i en hel evighet. Vi började nästan hoppas att de inte skulle kommit alls.
Men så äntligen stannade in bil som hade tre platser över. Killarna i framsätet kunde inte heller de någon engelska, men de sneglade på oss och frågade på spanska hur vi lyckats få polisen efter oss. Polismännen körde efter hela vägen tillbaka. Efter ytterligare förmaningar om att det är mycket farligt att gå på motorvägen mitt i natten och att det inte heller är tillåtet så släppte dem iväg oss. Man kan ju undra vad de kommer tro om svenskar nu, men lite roligt var det. För nu hade vi varit med om vårt första äventyr i Spanien och allt kändes konstigt nog mycket roligare.

Jag skulle kunna kalla mig själv för en tänkare. Ordet i sig väcker många känslor. På ett sätt låter det som en tråkig och grå personlighet. Men å andra sidan kan det vara något spännande och mystiskt.

De senaste veckorna har jag, om möjligt, funderat mer än vanligt. Tankarna snurrar runt där inne i det vi kallar hjärnan. Ibland när jag ser på mig själv i spegeln förväntar jag mig nästan att se ett getingbo istället för ett huvud, för det är ungefär så det känns.

     Livet rullar på i sin rytm, med sina nedgångar, uppgångar, vändningar och krumelurer som bara ett liv kan hitta på. Ibland bryts ett mönster som varit och en ny period påbörjas.

I våras tog jag studenten och den 7 september satte jag mig på flyget mot Spanien för att jobba här i elva månader. Det var en början på något nytt. Nu har en vecka gått, och tiden rusar. Det är inte mycket man har hunnit med men på samma gång är det massor. Erfarenheter är värdefulla och alltid lär man sig något nytt.

Jag har lärt mig att världen inte är Sverige och att det finns människor som lever annorlunda. Och världen går inte under för att man inte har balsam.

Att bli hemeskorterad av Spanska polisen mitt i natten efter knappt en vecka i detta land är något att minnas. Och det är just det, att minnas. Att skriva ner det som händer och sker kan vara ett bra sätt, och det var på så sätt jag hamnade här.