nocturnalthought

Det finns två saker jag tycker är lite konstigt i den spanska kulturen.

Dels är det kindpussandet. När man möter någon man känner, någon ny eller om man så bara stöter på någon ute på krogen så ska det kindpussas. För dem är det inte alls något konstigt, utan en artighetsgrej istället för att ta i hand. Personligen tycker jag det känns konstigt att pussa folk som man aldrig träffat på kinden.

Den andra saken som jag absolut inte kan förstå mig på är hur allting kan vara stängt på söndagar.  Vi har överraskats med detta lustiga påhitt flera gånger när vi skulle behöva handla.

Jag kan inte få in i min skalle hur ett enormt köpcenter som Carrefour kan vara stängt hela söndagen. Tänk på ett Sverige där allt är stängt på söndagen. Det skulle ha blivit kaos. Det enda som är öppet är mackarna och så Donken såklart, de har ju alltid öppet vilket land det än handlar om.

Förövrigt rullar dagarna på som de har gjort de senaste veckorna. Långtråkigt är det och lusten är i botten. Den enda som får mig på bättre humör på det här stället är Valentina. Det går framåt och hon jobbar på riktigt bra. Från att ha varit en vinglig, småbockig unghäst med benen åt alla håll, så börjar det ta sig. Nu går hon rakt utan att vingla med stöd på båda tyglarna. Fin form i alla gångarter och både takt och tempo är mycket bättre. En häst man måste rida med tanken och mycket känsla och det gillar jag skarpt. Det är bra träning för mig.

Ett skönt avbrott från alltihopa är när man kan vara ledig. Det är inte mycket men i lördags kväll åkte jag med Amanda, Dave och Jon in till Sevilla. När de andra två åkte hem blev jag och Jon kvar tills senare på natten. Vi åt och gick runt på lite mysiga pubar vid kanalen. Det är skönt att vara ifrån fängelset för ett tag och få känna sig fri för en kväll.

Jag har kollat runt ett tag efter andra jobb. Men när man inte riktigt vet vad man vill och orken alltid är noll efter en jobbdag blir sökandet inte så effektivt.
Jag var beredd att säga att jag åker hem. Tanken kändes inte alls så fel längre. Att få komma hem, ta det lite lugnt ett tag och vila upp sig. Träffa familj och kompisar. Sen börja på nya tag, leta jobb på nytt. För jag tror att jag vill jobba utomlands ett tag till. Jag tycker om det, känslan av att leva i nuet upplevs mycket närmre på något sätt.
Då fick jag ett mail. Ett svar från ett jobb på Irland. De lät positiva och jobbet verkar bra. Visst det är kanske dumt att byta värmen mot regn, men ska jag var ärlig så bryr jag mig inte särskilt mycket.
Det återstår väl att se vad som händer. Antingen kommer jag hem med Madde den 25 november, eller så hamnar jag på Irland, eller någon annan stans om jag känner för det.

Om turisterna på Epona är bra turister beror på två aspekter.

1 Om de lämnar dricks.

2 Hur mycket cheasecake de lämnar på torsdagkvällen.

Det där med dricksen händer nästan aldrig. Vi har inte fått det en enda gång under våra sex veckor här.

Jane bakar en underbart god cheasecake som turisterna äter på torsdagskvällen. Det som blir över får vi på fredagen.

Samtalsämnena kommer lustigt nog alltid in på samma spår under måltiderna. Det brukar handla om hundarna som sitter dräglandes runt fötterna på en och hoppas att de ska kunna hypnotisera oss till att tappa lite mat på golvet. Vi börjar även alltid prata om Joses bordsskick.

Jose är gårdskillen här som jobbar morgon till kväll sex dagar i veckan och far fram som en skottspole över gården. Sönderstressad med magen full av sår. Stackaren förstår sig bara på spanska, men jag undrar om han ändå förstår när vi pratar om honom. Men om han tar illa upp får han nära på skylla sig själv för det är svårt att inte äcklas när maten sprutar och förrätt blandas med varmrätt och efterätt i en salig röra.

Men det stora samtalsämnet på fredagar är cheaseaken. Under tiden gaspacho och paella slukas undrar vi om det blir någon denna gången. Finns det ingen cheasecake är det dåliga turister och Karin grämer sig själv att hon inte plågade dem med mera nedsittning i trav utan stigbyglar.

Får vi cheasecake får turisterna ett poäng och sedan blir det tyst. Så god är den, kakan som man kan dö för.

    Denna veckan hade vi riktigt bra turister. Vi fick våran cheasecke. Och, vi fick dricks! Hela 30 euro var! Det är inte illa.

För övrigt har det varit en bra vecka. Jag följde med på två uteritter med turisterna, chefen har varit trevlig och allt har varit lugnt. Lektionerna har funkat bra och hästarna har skött sig.

Men, för att förstöra allt fick vi reda på att det kommer en OS ryttare på besök på lördag. Det är ju roligt. Men fint besök betyder en massa extra jobb. Det ska krattas här och putsas där. Inte ett halmstrå och inga dammkorn får vara kvar. Hästar liksom stall ska skina.

Visst, vi förstår. Fattar vinken, fram med kratta, borstar, putsduk och sätt igång.

Jobbet med att få anläggningen i tipp topp börjades på litegrann redan på fredagsförmiddagen.

Sedan red jag och Madde lektion på eftermiddagen. Amanda mådde inte riktigt bra så hon stod över. På väg tillbaka möter vi chefen. Hon frågar efter B – chefen men när hon får veta att hon redan åkt frågar hon:

”Jobbar inte Amanda?” Vi förklarar läget. Hon grymtar litegrann och ojar sig över hur vi ska hinna med allt. Vi frågar lite snällt om hon inte tror att vi hinner fixa det imorgon bitti. Han skulle ju inte komma förens klockan 11.

Nej, det tror hon absolut inte att vi hinner. Nu får vi allt ta och sätta fart för här ser ut som skit! Jobba, jobba, jobba!

    Klagomål hela tiden. Tror de inte att vi kan klara någonting själva? Är det inte så att vi har fixat alla uppgifter vi har fått? Men det går nog inte att lita på oss ändå.

Vi har ju bara jobbat till kolckan 19.30 eller 20 hela denna veckan, och då sitter vi inte direkt och slöar. Nu får vi dessutom mer jobb på helgen. Det där med ledig dag verkar inte vara så viktigt för dem. Dessutom måste jag rida mina två hästar, som jag har lite svårt att klämma in när vi slutar klockan åtta på kvällen. Vill de ha mekaniska slavrobotar tror jag inte att vi är dem rätta.

Imorse trodde jag aldrig att det skulle bli ljust igen. Efter en stormig natt vaknade vi till en nästan lika stormig morgon. Men det är bara till att kliva upp och sätta på sig en extra tröja. Hästarna ska skötas om som vanligt. Innan uteritten bokstavligt talat öppnade himelen sig. Blöta hästar, blöta kläder, ja allt är blött. Jag fick nästan lite Sverige känslor.Som tur var klarnade det upp efter frukost och uteritten blev av.
     Min dag har sett ut som den brukar. Göra iordning en häst, ta emot den svettdrypande som kommer tillbaka, göra iordning en till....Hela dagen med ett litet avbrott för lektion. Ganska enformigt.
Lektionen gick i alla fall väldigt bra idag. Jag red Mimoso, en fin och talangfull ung häst. Sorgligt nog har han blivit felriden tidigare och allt har gått alldeles för fort fram. Hans tidigare ägare tyckte att man kunde skippa det där med övergångar och vändningar och gå direkt på passagen.
Jag har ridit honom ganska mycket nu på sistone och det är mycket att jobba på men nu börjar det gå framåt. Riktigt fint gick han idag.

Jag funderar hela tiden på vart jag ska ta vägen. Just nu känner jag mig ganska utkastad i världen. En rolig sak vore att åka och jobba som säsongsarbetare på en skidanläggning. Men självklart var det redn försent när jag kollade upp det. Jag funderar vidare.

Idag fick vi känna på höstrusk. För första gången på hela tiden vi har varit här regnade det på riktigt. Det har varit mulet hela dagen men på eftermiddagen lagom till lektionerna började det regna.

En del av mig tyckte det var lite mysigt med höstvädret. Men sen blev det mest jobbigt. Nu är det så att i Spanien regnar det inte särskilt mycket, alltså är det ingenting som är anpassar för regn. Vi gör i ordning hästarna för lektion utomhus. Turisterna hoppar upp utomhus och sedan byter vi hästar och turister mellan lektionerna ute. I vanliga fall är det inget problem men när det regnar blir det lite jobbigt. Under sista lektionen öppnade himmelen sig och det bara öste ner. Regnet hoppade på taken och bildade stora floder i den röda torra sanden.

Stallen är inte heller så bra anpassade för regn. Det är utestall med tak bara just över boxarna. När vi fixat iordning de sista hästarna för dagen var vi som dränkta katter och frös så vi skakade. Nu ska vi kura ihop oss i en massa filtar och titta på film.

 Mina tankar snurrar fortfarande runt. När jag inte har något med jobbet att tänka på, alltså inte överdrivet ofta, går all tankeverksamhet till att fundera över vad jag ska ta vägen här näst.

Ofta är jag så fruktansvärt trött och jag orkar inte riktigt ta tag i det. Jag hoppas fortfarande på ett litet mirakel som kan komma flygande och lösa mina problem.

En mysig uteritt på en härlig häst med en bästa vän avslutade arbetsdagen. Kan det vara mer perfekt?

Vi mötte alla fåren och getterna. Hela dagen har killen med sina hundar vallat omkring dem på fälten. Fast när vi mötte dem på uteritten med turisterna imorse så verkade det snarare vara tvärt om, fåren gick lite som de ville med herden efter. Inte direkt något man ser varje dag, om man inte bor i Spanien vill säga.

    Även fast det känns bra ibland, så känns det också riktigt dåligt stundtals. Så är det nog på de flesta ställena och kanske inget man ska hänga upp sig på. Det mesta går att lösa.

Hur som helst ska Madde åka hem innan jul, och Amanda sticker till Italien med Dave, killen hon träffat. Då blir jag kvar här själv. Om jag nu ska stanna.

     Bestämmer jag mig för att åka härifrån måste jag först ha hittat ett annat jobb. Det skulle jag visserligen kunna tänka mig, att jobba någonstans i Europa. Jag skulle även kunna tänka mig att jobba utanför Europa, men inte nu. Innan dess måste jag hem för jag har lite saker att fixa.

Ska jag hitta ett jobb får jag åka själv. Det kan jag tänka mig att göra, även om det såklart skulle vara roligare att åka med mina vänner.

Jag har mycket och tänka på, jag väger fördelar mot nackdelar om och om igen. Ändå känns det som om jag inte kommer en centimeter, jag maler samma saker om och om igen och det är inte långt kvar till ett form av beslut måste vara fattat.

I lördags åkte jag in till Sevilla. Gick runt där för mig själv och såg mig omkring. Jag älskar den känslan. Det är bara jag som bestämmer vart jag vill gå, vad jag vill göra och i vilken takt jag ska ta det i. Inga andra åsikter än mina egna och jag förblir ostörd med mina tankar.

  Efter ett tag är det ändå roligt med lite sällskap. Amanda och Dave skulle ut med några kompisar till honom. Det blev en pub och senare en nattclub i Utrera utanför Sevilla. Några få timmars sömn och sedan upp och jobba igen. Men det var roligt. Jag fick komma iväg från fängelset ett tag. Man lever bara en gång så sova kan man göra när man är död!


Söta Zari och jag.                                             Foto: Madde Kumlin

Flera gånger i veckan går en hjord med får och getter förbi på vägen utanför gården. Varje gång skäller eponahundarna som besatta. Tänk att hela denna stora flock drivs framåt av bara en person och hans hund, det är imponerande.

En annan sak vi har fått se är en ny lösning på att transportera hästar. Man binder dem helt enkelt bara vid dragkroken på bilen. Sist var det två ston som var fastbundna och så ett föl som sprang löst bakom. Tänk om någon skulle ha gjort så i Sverige, vilka konsekvenser det skulle ha blivit. Här verkar det helt normalt.

       Vi är nu inne på vår sjätte vecka på epona. Dagarna liknar varandra och allt flyter ihop. Det går fort, samtidigt som dagarna släpar sig fram.

När vi slutar för dagen är det i princip redan mörkt, eller i alla fall efter bara en liten stund. Man har varken tid eller ork att hitta på någonting. Eller man kan inte hitta på någonting. Förutom att sitta vid datorn, titta på en film eller läsa. Sen kan man ju alltid ta sig en månskenspromenad på gatorna runtomkring och hoppas att man kommer hem helskinnad igen, med tanke på alla hundar både innanför och utanför stängsel.

    Jag kollar efter alternativ på jobb. Jag vill ha ett jobb som inkluderar fritid, och gärna lediga helger. Ska det vara så svårt att hitta. Det verkar som det när det gäller hästjobb. Hästmänniskor är ju arbetsmyror. Just nu känner jag att jag skulle föredra om mitt liv kunde bli lite mer innehållsrikt än bara jobba, äta och sova. Jag börjar bli grymt uttråkad.

Helgerna är för det mesta bra. Det är lite mer fritt och vi kan planera tiden mer själva. Det är inte heller några turister som ska passas upp på.

Fredagseftermiddagen på jobbet avslutades med en uteritt. Andra gången Valentina kommer ut och första gången med mig. Hon var duktig och tyckte det var kul. Vilket litet krutpaket hon är!

På kvällen tog vi bussen in till Carefour där vi köpte frukt, juice i något som liknar sköljmedelsförpackningar och godis i massor. Fredagskvällsnöje.

   Idag hjälptes vi åt med morgonfodring och mockning sedan åkte jag och Madde in till Sevilla. Vi lekte turister med våra kameror, gick vid kanalen och tittade på katedralen. Självklart köpte vi oss en varsin stor glass. Termometern visade på 37 grader.

När vi kom hem var det fodring och sedan dopp i poolen. Ikväll blir det filmkväll ute med massor av filtar i månens ljus.


Kanalen


Sevilla


Madde


Torre del oro


Palmblommor

Om man blundar så ser man inte. Det man inte ser finns inte.
Just nu vill jag ligga ihopkurad i min säng under mitt tjocka täcke och försvinna bort i en avlägsen dröm.
Vi letar efter något nytt ställe. Jag trivs här nere i värmen, men inte just på detta stället. Jag vill inte hem till kalla Sverige än, så får hur vi löser det.

Jag är van att ta egna intiativ och jobba självständigt. Gör man det är det fel, gör man det inte är det också fel. Jag vet inte riktigt om det finns något som är rätt. När man dessutom känner sig bevakad dygnet runt, även på sin fritid gör det inte saken lättare. Jag är trött, så trött. Men vi letar förfullt efter något nytt.

Det är en härlig känsla att veta att man är fri. Att man kan göra precis vad som helst när man vill, och det finns ingenting som stoppar. Eller jo, det finns det. Det egna medvetandet, med alla tankar. Valmöjligheterna kladdar ihop sig till en enda sörja och världen tycks med ens så fruktansvärt stor och skrämmande.

Man vet inte vart man ska ta vägen och istället sitter man handfallen på samma fläck som tidigare. Man är fast i rutinerna, trygg i den vana rytmen.

Ibland känner jag mig så hetsig. Jag vill bara ha och ha. Hade det varit en annan tidsepok hade jag nog varit en sjörövare eller en viking. Jag samlar på intryck, på erfarenheter och på minnen.

Det är en gåva att kunna njuta av det som är. Fånga dagen och leva i nuet. Min strävan är att bemästra detta. Men mina tankar kommer alltid att sukta efter nya intryck att erövra.

En sak som är bra med att jobba i Spanien är siestan. Det är inte på alla jobb som man tar sig ett svalkande dopp i poolen mitt på dagen.

Mycket är som att jobba på en hästgård i Sverige, men mycket är annorlunda. Här springer ödlor på väggarna och det finns inget hö att fodra hästarna med. De får istället nöja sig med halm och en massa havrekross.

Ibland är det nära att man sätter hjärtat i halsgropen när man ser vissa saker som man skulle bli bannlyst i Sverige om man gjorde. Som att binda upp en häst i en grimma som knappt håller ihop med ett grimskaft bestående av ett balsnöre.

Men på ett sätt är det en så avslappnad atmosfär och hästarna är lugna och trevliga att hantera.

När hovslagaren kommer hämtar man in en massa hästar som sedan binds upp i väggar och stolpar i väntan på sin tur.

Här finns inga kedjor och även hingstarna leds i vanliga grimmor och binds upp utomhus i väntan på att bli ridna. Det har inte hänt några olyckor än så länge och jag hoppas att vi ska slippa det. Jag gillar skarpt den avslappnade stämningen även om jag föredrar att använda riktiga och hela grimmor och grimskaft.

Äntligen funkar min internetuppkoppling igen! Den senaste tiden har jag oturen följt mig.
Det började med att jag fick mitt kort uppätet av en bankomat. Inte nog med det så ville inte min dator ansluta till det trådlösa nätverket. Jag hatar elektroniskt krabb! Men nu är ett nytt bankkort påväg och internet fungerar, i alla fall för tillfället.

Vardagen rullar på som den brukar. Även om vardagen i Spanien kanske är lite annorlunda från den svenska.
Vi har haft riktigt varmt väder och siestan har vi tillbringat vid poolen.
Jag och Amanda åkte in en sväng till Sevilla i söndags. Då visade termometern på 40 grader. Lite svårt att förstå att det faktiskt är oktober.
Sevilla är en vacker stad med kanalen och katedralen. I staden kryllar det av små vägar och gränder. Sträcker man ut armarna kan man nudda vid husväggarna på båda sidorna om gatan. Jag älskar att gå i denna lanyrint och är lika nyfiken varje gång vad som finns runt nästa hörn.

Valentina jobbar på fint och jag är glad att jag får arbeta med denna söta häst. Hon börjar bli stadigare i formen och hittar takt och tempo lättare. Men där finns fortfarande mycket bus mellan öronen!


Bushäst!                                                           Foto: Madde Kumlin


Fina Valentina                                                   Foto: Madde Kumlin


Mycket, mycket energi..                                    Foto: Madde Kumlin


Kanonkula.                                                        Foto: Madde Kumlin