nocturnalthought

Mitt huvud är tomt. Där finns ingenting. Jag sitter och stirrar ut i luften. Jag hör ingenting, känner ingenting. Där finns ingenting...
Kan man tro. Sanningen är den att där finns på tok för mycket. Jag orkar inte sortera. Jag klarar inte av det. Det snurrar runt runt. Jag känner mig yr. Hyperventilerar, måste sätta mig ner. Jag stirrar ut i luften. Föreställer mig att det är tomt.

Hur som helst tog jag inte Göteborgsjobbet. Lönen var bra - för att vara ett hästjobb. Jobbet var helt okej och alla var trevliga. Men jag vill inte bli fångad igen. Sova i en våningssäng i en liten stuga. Övervakningskameror som förevigar varje steg, staket och grindar med larm. Jag vet inte så mycket egentligen - förutom en sak; jag är som tigern, som örnen ovan bergstoppen. Fri.

Imorgon sitter jag på tåget igen. Mot Mariefred. Jag antar att det blir bra. Jag hopppas, samtidigt som jag inte bryr mig. För jag vet inte vad på vad jag ska lägga min energi.

Jag befinner mig i ett rum. Väggarna är vita. Allting är vitt. Det är tomt, inte en enda möbel, ingen matta eller tavla på väggarna, inte ens ett fönster. Mina lungor skriker efter luft. Jag känner paniken växa. Men jag står kvar, stirrar ut i tomheten. Det finns ändå inga svar.

Tisdagen och onsdagen var hemska. Allting var hopplöst.
Vi flydde från ett helvete. Stället där vi var instängda som slavrobotar. Vi rymde iväg, men till vad?
Till absolut ingenting. Vi rymde till friheten. Den ovissa, otrygga friheten.

Jag älskar frihet, att kunna göra precis vad som helst när jag vill. Men, hur kan den på samma gång vara så skrämmande? Hur kan jag vara rädd för de enorma möjligheter som finns framför mig? Varför säger jag inte bara tack och roffar åt mig alltihop?
Mitt i den blåa, klara, enorma frihetshimlen gömmer sig fällorna. Fallgropar och hinder att ta sig förbi. Klor som griper efter dig för att få dig på villovägar.
Att halka ner i den stora svarta ångersten är enkelt, nästan lockande lätt. Men att ta sig därifrån är långt ifrån lika enkelt.


På fredagen satte jag mig i bilen och körde på välkända vägar. Jag körde mot Bollerup! I Kristianstad fick jag sällskap av två vänner, Madde och Malin.

Vi hälsade på de lärare som var på Bollerup, och hästarna. Att bara insupa stämmningen på platsen är en mäkig känsla. Det är speciellt att andas Bollerupsluft.
Kvällen tillbringade vi på Rosetten. Soffan var lika skön som alltid och tillsammans med de som var där av Rosettengänget, plus två andra trevliga filurer som kom på besök, hade jag jättekul. Det var nästan som vanligt och jag låtsades att jag inte har slutat. Bollerupstiden är oförglömlig och oersättlig. Vilken tur att jag sökte dit, och att jag kom in.

Fastän jag längtar tillbaka så är det en tid som har gått, ett avslutat kapitel. Jag har vänner för livet och användbara lärdomar. Det var åren då mitt liv började och tiden jag aldrig någonsin kommer att glömma.

Sen jag kom hem har jag haft tusen saker att göra på samma gång som jag inte har haft någonting. Jag har snurrat runt som en skottspole på samma gång som jag bara har suttit stilla. Det spritter i benen och överskottsenergin bubblar upp i ett fånigt galenskratt, på samma gång som jag har varit dödstrött.

Jag var på Yoga idag med Ida. En början på mitt nyttiga liv. Samtidigt som det fick mig att faktiskt lyckades samla ihop mina tankar lite. För snurrar det gör dem. Känslan efter passet var märklig och härlig på samma gång. Kroppen som spagetti och lite groggy i huvudet. Samtidigt skarpsint och tom på ett skönt sätt. Tankarna hade för en stund lämnat mitt sinne.

    Jag försöker börja sortera. Lägga tankar och funderingar i fack. Strukturera och välja bort det som inte är viktigt. Kunna lägga undan sådant som inte är aktuellt för att sedan kunna plocka fram det när det behövs.

Jag vill bli en sådan duktig och strukturerad människa. Jag ska försöka börja träna, där har man några fasta tider. Men mina funderingar på framtiden kommer och saboterar hela tiden. Jag vet inte hur länge jag förblir här och jag vet inte vart jag ska sedan. Jag har tre möjliga jobb på gång, men jag vet inte ännu vilket jag ska ta, eller om jag ens får något av dem.

Idag fick jag ett riktigt roligt besked men som också medförde fler beslut att ta. Jag och Madde har fått jobb över jullovet på Bollerup! Älskade Bollerup! Det hade varit riktigt kul! Jag funderar och strukturerar vidare så får vi se om tiden för med sig en lösning.

Igår morse satt jag på tåget från Köpenhamn. Trött efter att ha varit på resande fot i 20 timmar utan sömn och dåligt med mat. Vi hade flugit länge, väntat på olika flygplatser i över 11 timmar. Krånglat med tågbyten, släpat på väskor och frusit i det kalla november regnet.

Från att ha varit nästan ensam i min vagn började den fyllas av en strid ström med människor. Det var morgonrusningen med folk på väg till skola och jobb. Vardagen i Sverige.

Det satte sig tre tjejer runtomkring mig. De tog upp sina böcker och började läsa. Klagade över läxor de gjort och läxor de inte gjort. Pratade om kompisar och om fotbollsträningen. De började prata om frisyrer för en av dem hade tydligen klippt sig. Hon klagade över att det blivit ”sååå kort” och verkade riktigt uppgiven över detta. De andra försäkrade henne att det är riktigt fint och att sa med tröstande röst att hon passar bra i den frisyren.

Jag öppnade ögonen och tittade på tre blonda tjejer med mycket smink och modekläder. Jag funderade över ifall de undrade vad jag var för någon som satt ihopkurad under min luva. Anade de att jag de senaste 20 timmarna varit på resande fot? På flykt från ett jobb där jag inte trivts.

Jag är inte som de. Våra världar är så olika. Jag har varit i deras värld, och jag har lämnat den. Självklart kan jag inte veta exakt hur det är för dem, men ändå så vet jag. På ett sätt avundas jag dem när det största problemet verkar vara en för kort frisyr. Kan de ens föreställa sig min värld? Mitt i alla eländestankar känner jag en gnutta av stolthet. Jag vänder blicken mot fönstret och ser att marken börjar bli vit.

Vårt flyg från Mallorca till Köpenhamn. 

Klockan är 03.31 natten mellan den 4 och den 5 november, natten mellan onsdag och torsdag. Tisdag morgon visste jag ingenting om det här, jag befann mig fortfarande i Spanien innanför stängslen till Epona. Tisdagen var den dagen helvetet släpptes lös och samma dag som vi bestämde oss för att åka iväg, fortast möjligt.

Klockan 11 på morgonen den 4 november började vår resa hemåt. En av oss blev kvar, två av oss reste mot ett höstkallt Sverige. Villrådiga, vemodiga, glada över att få återse familj och vänner. Ledsna över att lämna kvar en tredjedel av oss själva. Återigen förlorade i stora världen utan egentligt mål.
   Planer och visioner började genast snurra under väntans tider på flygplats nummer 1. Idéer flög runt, de slopades och det tänktes om. Dunk, dunk, huvudet på sprängningsgränsen.

 Nu sitter jag tillsammans med Madde på Köpenhamns flygplats. Vi väntar på tåget mot Sverige.
Det är mycket folk här. Människor som vi. Ute i världen på vift. Jag tittar på dem, jag lyssnar efter vilket språk de pratar. Funderar över vart de kommer ifrån och vart de är på väg. Är de förvirrade själar som vi? Eller har de en strikt resplan att följa? Är det en barnfamilj på väg hem från charterresan, eller väntar de förväntansfullt på en vecka i solen?
Jag vill prata med dem, fråga dem. Diskutera världsproblem, personliga saker, filosofi och livssyn. Samtidigt orkar jag inte. Varför bryr jag mig egentligen?

Jag ser mig omkring i salen. Sovande människor på bänkar eller på jackan på golvet. Människor som läser, surfar på Internet eller sitter stilla och stirra ut i luften. Folk passerar hela tiden. Människor som är på väg. Det är lugnt och tyst på flygplatsen på natten, samtidigt finns en gemensam spänning. Ingen har någon egentlig ro att koppla av. Människor på resande fot.

Jag drar jackan tätare omkring, trycker ner hakan i sjalen och vänder huvudet så jag ser rakt in i luvan. Igår var jag i solen, just nu är jag här. Tänk vad livet är underligt.

Tisdagen den 3 november släppte vi bomben. Kaos blev det vill jag lova och allt i den trygga lilla Eponavärlden vändes upp och ner. Vi berättade att vi inte vill stanna. Fastän vi planerat det i veckor så blev det en helomvändning i sista sekunden.

Vår plan var att samlas alla tre innan lunch och lugnt och fint berätta för Vivi att vi har hemlängtan och att vi vill åka hem. Bättre att säga så och slippa tjabbet tänkte vi.

Imorse låg Picasa i sin hage och kunde inte resa sig. Hon har varit halt i säkert en månad och hon är smal som ett skelett – utan att de har gjort någonting förutom att låta henne gå där i sin hage för att se om hon blir bättre. Nu låg hon där på marken och veterinären kom.
Han tog några prover och åkte sedan igen. Hon var döende men tydligen fanns det inget att göra. Men eftersom hon ”inte lider” tyckte de tydligen att hon skulle dö en naturlig död. ”Det kan ju hända att hon blir bättre.”
    Vi tyckte det var fruktansvärt och gick och pratade först med Karin och sedan med Vivi för att säga hur fel vi tyckte det var och att vi ville att de skulle göra något åt saken.
    Konsekvensen blev istället taggarna utåt med en gång och svaret var ”Hon har inte ont och hon lider inte. Vi försöker lite till.”

En häst ligger inte orörlig på marken i flera timmar om den inte är riktigt sjuk. Antingen försöker man aktivt att hjälpa hästen eller låter man henne helt enkelt henne somna in. Jag känner inte att det är så stor hjälp för henne att lämna henne liggandes på marken mitt ute i stekande solen med alla flugorna. När vi satt vid hennes sida och klappade och viftade bort flugor kom Karin som budbärare åt Vivi med meddelandet: ”Sätt igång och jobba nu!”

Detta var droppen! Alla känslor som samlats inom mig kom bubblandes och jag fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

Vi bestämde oss för att ändra taktik. Varför ska vi hålla det vi känner inom oss? Bättre att vara ärliga och säga vad vi tycker. Man kan ju alltid hoppas på att det får sig en tankeställare som leder till det bättre för de stackars hästarna. Men vi ville ändå såga det på ett bra sätt.

Vi stod nere vid stallet alla tre när Vivi kom för att byta till nästa häst hon skulle rida. Amanda började lite försiktigt med ”Vivi det är något vi skulle behöva prata med dig om….” Sen fortsatte hon med att vi inte riktigt trivs och att vi har funderat på att vi vill åka hem. Den första reaktionen blev ett hånskratt. Sedan fortsatte hon med ”Nu får ni allt förklara er!”

Vi sa att vi inte riktigt delar deras åsikt hur man ska rida och hantera hästar och att vi därför inte borde vara kvar här.
Vivi utbrast att det hela var patetiskt för att sedan kasta sig upp på hästen och fly förbannad rida iväg.

Vi pratade med Karin som tog det hela mycket lugnare. Men då kom syster nummer två stormande. Upprörd med stora liknelser från ett argt barn började hon skrika på oss hur omogna och ansvarslösa vi var utan att ge oss en syl i vädret. I andningspauserna hann vi flika in att det bara var så att deras sätt mot hästarna bara inte är något vi vill utöva och lära oss mer utav, inget personligt mot dem. Vi delar helt enkelt inte samma åsikter. Hon hade svårt att förstå hur man kan göra på något annat sätt än deras och tycktes väldigt förvånad hur vi kunde reagera på att hästarna har sår efter kedjan och nosgrimma och i princip står och darrar innan de blir ridna. ”Ni har inte sett världen!”
Hon avslutade med att ”ni är ju fria att gå”.  Och stormade även hon iväg. Efter det var vi luft. Inte ett ord sa de till oss, vi fick inte ens en blick.

Vår avsikt hade varit att säga att vi skulle åka om två veckor så att de fick en liten chans att hitta några nya. Efter denna fruktansvärt barnsliga reaktion bestämde vi oss för att åka ifrån stället fortast möjligt. Nästa dag gick ett flyg som blev vårt sikte.

En 60 timmars arbetsvecka är slut. Därav 10 timmars jobb idag, en söndag. Jag är trött. Samtidigt mosas alla tankar, känslor och intryck ihop inuti huvudet och blandas till någon konstig, oidentifierbar sörja. Jag orkar inte sortera.
Snart börjar en ny vecka. Nya turister, mer jobb.
Jag ska inte vara kvar här. Jag klarar inte av att vara en fånge. Jag drabbas av cellskräck och den känslan är fruktansvärd.
Jag återvänder till Sverige för att andas. Tänka efter en sekund och ta nya tag.